Gästbloggande lärare berättar om framträdande på Londonmässa

Lisa Lönn Hopper är lärare på Svaneskolan i Lund och besökte Bettmässan i London och pratade om sitt arbete i skolan med bloggen Novellisa.se Vi bad Lisa att skriva ett gästblogginlägg om sin föreläsning på Teach Meet.

Sista dagen efter en intensiv och inspirerande  Bettmässa i London och veckans avslutande Teach Meet på Cumberland Hotel. Sex frivilliga talare och en av dem var jag. Vad skulle jag bidra med då?

Jag ville berätta om höstens inspirerande arbete med att starta igång wordpressbloggen  ”Novellisa.se”. Teknikrädsla och Trevande får stå för höstens två T:n, ty det var svårt att komma igång. Men med inspiration av en workshop som Webbstjärnan höll i kände jag mig modig nog att försöka.

Det var ju egentligen ingenting märkligt, klassens blogg, som så ambitiöst skulle stå för skrivande och språkande.  Bloggen som skulle få min lilla åttondeklass att våga visa upp sig inför världen.

Motståndet mot att synas utanför klassrummet med en riktig publik var ganska stort och jag själv var osäker på det tekniska. Men jag gav inte upp utan lockade eleverna  med konstfacks dramatiserade Khemiri-noveller, läste Dagerman och diskuterade Strindberg. Vi var igångsatta.

Målet var att levandegöra novellens oändliga möjligheter med allt vad det innebär. Men jag ville även ge eleverna ytterligare en aspekt, nämligen livserfarenheten i att vara författare,  och då kom idéen med att låta eleverna skriva med ett ”författaralias”.

Att våga visa upp en annan person som sig själv var en förlösande idé och eleverna kastade sig in i sitt ”levnadsöde” med hull och hår.

Det skrevs och det kommenterades på ”självbiografibloggen” och själva novellarbetet blev avdramatiserat eftersom eleverna redan satt sig in i en författarkaraktär. Kommentarerna på novellerna överträffade alla förväntningar jag haft och här följer ett exempel på en novellkommentar:

”Hej hundtjej!
Novellen är i grunden väldigt bra skriven, den är alldeles lagom lång och har en spännande unik handling. Man kommer in i berättelsen snabbt, bra, men fattar ändå direkt vad det hela handlar när man läser meningarna; ”Bilden där jag, lilla jag, Axine Allwood, står och tittar mig själv i spegeln. Men det är inte mig själv jag ser, utan en helt annan varelse, med långa öron och lång nos.”. Jag tycker den meningen har lite konstig plats i texten eftersom att hon ser sig själv i spegeln mycket senare. Om inte den informationen hade kommit då, hade nog ”spänningskurvan” varit längre.
Hon vaknar- vändpunkten, en klassisk sådan också men den är ändå mysig att läsa varje gång!

Mitt bidrag på Cumberland var inte särskilt tekniskt nyskapande men jag tror att det var några kollegor som fick inspiration att ta sig an ”bloggandet” av noveller med tanke på responsen efteråt. Vi har fortsatt med att studera Klassiska författare och förståelsen för tid och rum har fått en annan betydelse för eleverna.