A fathers Care av Kristina Alexnderson CC by,nc, sa

Gästinlägg av @martinfernstrom på temat #skoljante: Lasses Requiem över duktigheten

I vår bloggserien kring skoljante har vi även bett Martin Fernström skriva. I hans inlägg ger han dig som lärare rådet att våga göra nytt, att arbeta med eleverna och växa, börja med att göra lite som kan bli massor och bäst. Läs Martins underbara Requiem över duktigheten och ta till dig av råden. De övriga bloggposterna i serien hittar du här.

Lasses Requiem över duktigheten

Jag är prisbelönt lärare. Jag suger på den karamellen ibland. Prisbelönt. Jag är så bra att i ett givet ögonblick var jag bäst. Så bra att trots att det fanns andra som var bra var det just jag som var bäst. Då. Ansåg någon. Det är bra att ha och krama på som en förgylld stressboll undangömd bland luddet att lugna min skandinaviska näve som jag knyter i tysthet inuti fickan när jag inte duger. Anser någon. När jag inte är tillräckligt duktig är det skönt att ha i fickan.

Men ärligt talat, mina vänner och kollegor, bröder och systrar; Är det någon mer än jag så är så förbannat leds på det här duktighetsperspektivet? Det står mig långt upp i halsen att göra ett av Sveriges mest fantastiska/otacksamma/mest givande och kreativa/slitigaste yrken så gott jag bara kan medan valfri politiker med klädsam dialekt men utan pedagogisk utbildning , som utgjuter sig över att jag inte är duktig nog. Jag är inte duktig. Jag är en innovatör och kreatör. Jag är mentor och uppfostrare. Jag är till och med en ganska bra förebild för mina elever och andra i vissa lägen. Jag är prisbelönt. Mina elever når goda resultat och når ibland ett förändrat lärande. Jag är prisbelönt. Men vid min skandinaviska näve knuten i min luddfyllda ficka, jag är inte duktig. Jag är trött småbarnsförälder, notoriskt disträ, nörd och vresig ibland också. Det tänker jag fortsätta vara åtminstone så länge som min son är liten. Sedan bara förälder. Men inte duktig. Glöm det.

Duktig är ett trubbigt ord som innefattar att göra rätt, odefinierbart rätt. På Lärarhögskolan hade jag en fantastisk NO-lärare vid namn Lars Forsberg. Med Lasse var det ord och inga visor direkt:

- Alla i det här rummet kommer att vara dåliga lärare. Om ni har tur, jobbar hårt och vill det här kommer ni att få vara bra lärare också.

Det var förlösande och ärligt. Det är så sant. Jag är prisbelönt men jag skulle knappast få ett pris för varje ögonblick och handling under min och mina elevers arbetsdag. Men vissa gånger är jag så förbannat bra att det räcker till de andra gångerna. Oftast. Ibland. Kanske. Hoppas.

Jag åker runt och föreläser en del, som ett extraknäck kan man säga. Jag pratar om hur man strävar mot ett synligt, transparent och förändrat lärande. Eller man å' man, hur JAG strävar... Gör som jag om du vill, är vad jag vill förmedla. Hur gör då de som lyssnar och antecknar med glöd på fettfläckiga surfplattor och blyertskladdiga kollegieblock för att nå dit jag strävar? Då gör man som följer:

- Våga göra lite.

- Våga göra fult.

- Våga göra dåligt.

Det gjorde jag först. Från kass till vass. Det är ok och normalt. Dela det här skolans öde med dina kollegor och sluta slit varandras strupar i kampen om duktigheten. För i Lasses Requiem över duktigheten i läraryrket är det ett måste. Gör lite, gör dåligt och gör fult först. Inte åt dina elever utan med dina elever. När guldäpplet delades ut två år senare ombads jag att intervjua pristagarna. Vad skulle jag fråga? Hur hade mina två år själva varit? Omvälvande. Så jag berättade att ni, bröder och systrar, anar inte hur bra jag är idag jämfört med när jag fick det där priset. Jag har lärt mig så mycket, tänkt så mycket, slipat och skavt så mycket. Om jag mött mig själv från två år sedan i en pedagogisk brottningsmatch hade jag spöat den forntida förlagan till mitt Jag 2.0 så svetten stänkte. Jag är så oändligt mycket bättre idag. Jag frågade alltså naturligtvis; Hur bra vill ni bli? För jag vågar, och du borde:

- Våga göra massor.

- Våga göra fint.

- Våga vara bäst.

Oftast. Ibland. Kanske. Hoppas.

---

Martin Fernström, lärare på Årstaskolan i Stockholm, vinnare av Guldäpplet 2010. Du kan följa en del av hans arbete på vaxersadetknakar.se och Martin finns även på twitter som @martinfernstrom

 

Kommenteringen är stängd för denna artikel.

Kommentarer

  • Lottie Pusa 19 januari 2013, kl 17.41

    Blir glad när jag läser. Känner igen så mycket. Jag var så förvånad när jag började jobba som lärare att det var så tabu att be om hjälp, att tala om att man tyckte något var jobbigt. Trodde att vuxna och framför allt lärare var mer av ett team. Tror säkert att det är bättre där du jobbar. Men att våga vara bra eller bäst det är farligt. Speciellt om man är lärare/kvinna och över 50. Ibland glimmar det till. Kram Lottie